Jag har valt att låta betraktelsen ta sin utgångspunkt i Johannes 16:16-22.  En av påsktidens evangelietexter. Scenariot är den sista måltiden tillsammans för lärjungarna och Jesus. Vi får vara med vid den sista måltiden, före korsfästelsen. Varför är det då en påsktext? Det skedde ju före piskandet, korset och uppståndelsen. Ändå väljer kyrkan att använda det, som skedde före korset, i påsktiden, uppståndelsens och glädjens tid. Läs gärna texten, och då helt till vers 24 i kapitel 16.

 ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Jesus ord verkar otydliga och lärjungarna blir förbryllade, men innan de ställer frågan svarar Jesus dem. Jesus som verkar kunna se och veta vad människor tänker. ”Ni undrar varför jag sade: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”.” För oss är det väl inte så konstigt att vi tänker in påskens händelser i de här orden, döden och uppståndelsen, men vad tänkte lärjungarna. Förstod de inte förrän efteråt att Jesus pratat om sin död? Stämningen ter sig dyster. I lärjungarnas undran klingar en frustration och kanske en antydan till förtvivlan, men det är vad jag hör. Du hör kanske något annat. Lyssna, när du läser.

 Jesus understryker det tunga som kommer att komma för lärjungarna: ”ni kommer att gråta och klaga... Ni kommer att sörja...”. Världen ska glädja sig men lärjungarna ska gråta och klaga. Orden låter märkliga. När den korta tiden blir förklarad av Jesus talar han om sorg, gråt och klagan. Är det saknadens tid och väntans tid han talar om? Sorgen och klagan verkar knuten till att vara lärjunge. Lärjungarnas sorg blir världens glädje. Är det extra plågsamt att se honom, Jesus, möta döden och dö? Att se honom dö under spott och hån? Han som räddat liv och verkat ha makt över döden. Nu ska Jesus gå bort och dö. Han säger att han måste. Förstod lärjungarna det, eller ville de inte förstå det?  Kunde de förstå innan det hänt? Kanske skriver Johannes om detta när han upplevt inte bara Jesus död utan också Stefanos död, Paulus död, Petrus död och många fler. Kanske är det skrivet under en tid av förföljelse och de ord som Jesus talar till lärjungarna de låter Johannes sina medkristna höra långt senare när han skriver: ”Nu har också ni det svårt...

Jesus talar till punkt. Han ger ett hopp. Han låter påskens morgonljus stråla in i allvarets dystra mörker. ”men er sorg ska vändas i glädje...” Jesus som ska gå bort, och som de inte längre skall se, kommer att bli synlig igen, och glädjen ska komma tillbaka. Går det att förstå det här? Kunde lärjungarna verkligen ta Jesus på orden när han talar om det här. Det tycks mig finnas ett lugn och en självklarhet i Jesus ord som inte rimmar med väntan på döden, men för oss som har uppståndelsens facit verkar det tydligt, och samtidigt också obegripligt. Jesus verkar tala om en bergfast glädje som följer med det att tillhöra honom. Sorgen kommer att vara där, men bortom den finns glädjen. Sorgen, gråten och klagan blir inte en ändstation för den som vill höra till Jesus. Glädjen kommer att ta vid. ”Be, .., så att er glädje blir fullkomlig.”

Kan man mitt i mörkret tro på ett ljus? Kan man mitt i sorg och smärta hålla fast vid glädjen? Jesus ger oss ett hopp. Johannes låter oss få veta om detta hoppet: glädjen som ingen kan ta ifrån oss. Den hör ihop med Jesus, och vi ska få del av den. Livets seger över döden. Döden, hatet, sorgen och plågan är ett faktum, men löftet vi får är att sorgens tid är kort och glädjens en evighet. Det är nog därför som denna allvarsamma och sorgtyngda texten får vara en påsktext.

 Jesus, låt oss få den glädjen.

Tobias Månsson